Demokratisera ekonomin och rädda klimatet

”Tror någon på allvar att oljebolagen frivilligt tänker låta 80 procent av sina redan inmutade fyndigheter ligga kvar under jord för att vi ska klara 1,5-gradersmålet? Eller att gruv- och skogsföretagen tänker låta kommande generationers intressen väga lika tungt som aktieägarnas vinstintressen? Eller att krigsmaterielföretagen slutar lobba för höjda försvarsanslag?”

Vår tid är en strömvirvel av sammanflödande kriser som hotar att spola bort själva grundförutsättningarna för vår tillvaro. Vid sidan av klimatförändringarna accelererar artdöden och medan planetens befolkning fortsätter att växa så reser jorderosion, skogsskövling och utfiskning frågetecken kring mänsklighetens långsiktiga försörjningsläge.

Framtiden skulle te sig aningen ljusare om EU-kommissionen, OECD, IMF, Världsbanken och andra överstatliga maktorgan började ägna samma uppmärksamhet åt att bekämpa de tilltagande planetära underskotten som åt att nagelfara underskotten i statsbudgeten hos ett antal länder. Något sådant kommer vi dock knappast att få uppleva då det för de globala makteliterna är, som Naomi Klein påpekat, svårare att föreställa sig kapitalismens avskaffande än världens undergång.

Men för oss övriga 99 procent – eller snarare 999 promille – av mänskligheten som hellre ser att ekosystemen överlever än att dagens ekonomiska system består, så börjar det bli högt på tiden att fundera åt det postkapitalistiska hållet. Alltså att tänka tankar om ett ekonomiskt system som håller sig innanför de planetära gränserna, dvs utgår från att vi bara har en planet, och där den totala konsumtionen av energi och materia inte oupphörligt behöver växa för att systemet ska fungera. Vårt sekels avgörande utmaning är att skapa ett system där ekologisk och ekonomisk balans inte utesluter utan förutsätter varandra. I själva verket tänks sådana tankar lite varstans i världen och en global degrowth-rörelse växer i styrka, till vilken även heterodoxa ekonomer ansluter sig, alltså ekonomer som dristar sig till att tänka utanför den gängse marknadsliberala boxen. Niko Paech, tysk professor i nationalekonomi, tillhör rörelsens frontfigurer och har samlat sina tankar i boken Befreiung vom Überfluss (Befrielse från överflödet) och andra kända namn är amerikanen Herman Daly och fransmannen Serge Latouche.

Men varför är då tillväxtkritik så kontroversiellt egentligen? Tror verkligen någon på fullt allvar att oändlighet ryms innanför ändlighet, att oändlig tillväxt är möjlig på en begränsad planet? Eller att det skulle gå att skapa en viktlös tillväxt som inte tar fysiska resurser i anspråk? Förvisso är tjänsteproduktion vanligen resurssnålare än produktion av varor men givetvis slukar även produktion av tjänster både materia och energi. Det som ger diskussionen om tillväxt, vår tids överideologi, sådan laddning är förmodligen att tillväxtkritik ifrågasätter hållbarheten i kapitalismens själva drivfjäder, som ju handlar om att företag som vill överleva måste växa och slå ut sina konkurrenter – och när alla företag drivs av denna strävan så tenderar även den totala ekonomin i ett land, eller på en planet, att växa.

Det går, emellertid, naturligtvis att föreställa sig företag som har andra drivkrafter än att i mördande konkurrens växa och slå ut sina konkurrenter för att kunna maximera vinsten åt ägarna. I en demokratiserad ekonomi skulle – enligt en tankefigur som får växande gehör – alla grupper som berörs av ett storföretags verksamhet ha möjlighet till reellt inflytande över dess beslutsprocesser, vilket i klartext handlar om att ägare och verkställande ledning måste dela på makten med representanter för anställda, underleverantörer, kunder, lokalbefolkning och miljöintressen. Inte minst i USA pågår en livaktig teoriutveckling kring det här på universitet och tankesmedjor. Marjorie Kelly vid Tellus Institute i Boston menar att vi måste byta ut själva arvsmassan, DNA, i de megakoncerner som idag dominerar världsekonomin, så att de börjar tjäna allmänintresset istället för snäva särintressen, och i ett par synnerligen läsvärda böcker – The Divine Right of Capital och Owning our Future – vidareutvecklar hon sina tankar.

Och det här är inte bara tom teori utan sedan 2010 finns en ny företagsform i USA som just bygger på stakeholder-konceptet, där alltså stakeholders syftar på alla som på olika sätt berörs av ett företags verksamhet. Kommun- och regionpolitiker runtom i USA har väckt frågan om inte dessa Benefit Corporations, som de nya företagen benämns, bör gynnas vid offentlig upphandling, eftersom de skapar samhällsekonomiska mervärden. Och i senaten har Elizabeth Warren nyligen lagt en motion om att företag med en årsomsättning över en miljard dollar ska få lagstadgad skyldighet att ta hänsyn till fler intressentgrupper, stakeholders, än enbart ägarintresset. Senator Warren, som politiskt står nära Bernie Sanders, nämns för övrigt allt oftare som en tänkbar demokratisk utmanare till Trump i presidentvalet 2020.

Hundra år efter den politiska demokratins genombrott borde det vara dags att så smått våga börja prata om ekonomisk demokrati. För hur ska vi egentligen annars på riktigt och inte bara retoriskt kunna börja tackla de enorma utmaningar vi står inför. Tror någon på allvar att oljebolagen frivilligt tänker låta 80 procent av sina redan inmutade fyndigheter ligga kvar under jord för att vi ska klara 1,5-gradersmålet? Eller att gruv- och skogsföretagen tänker låta kommande generationers intressen väga lika tungt som aktieägarnas vinstintressen? Eller att krigsmaterielföretagen slutar lobba för höjda försvarsanslag?

Förvisso besitter dessa dinosaurier enorm makt men de är faktiskt inte allsmäktiga. Kapitalet i AP-fonderna och liknande offentliga pensionsfonder i andra länder får sina ägardirektiv av folkvalda församlingar och denna demokratiskt kontrollerade ägarmakt skulle kunna användas avsevärt mer offensivt än hittills för att till exempel uppnå FN:s klimatmål och hållbarhetsagenda. AP-fonderna uppgår sammantaget till drygt 1000 miljarder kronor och är därmed jämbördiga med hela Wallenbergsfären, ja utan överdrift kan pensionskapitalet beskrivas som något av världsekonomins sovande jätte – väcker vi den blir sådant som idag ter sig omöjligt plötsligt möjligt. Offentlig upphandling, som uppgår till 15-20 procent av BNP i ett genomsnittligt industriland, är ett annat mäktigt förändringsverktyg som skulle kunna slipas till rejält genom att stat, landsting och kommuner konsekvent börjar villkora sin upphandling av varor och tjänster med tuffa miljökrav och angelägna sociala krav.

Slutligen är alltjämt åtskilliga företag och därtill betydande naturresurser samt olika slags infrastruktur i offentlig ägo, alla vettlösa utförsäljningar till trots, och istället för att efterapa det privata näringslivets toppstyrning och konkurrensfixering skulle den offentliga sektorn kunna ta täten i arbetslivets demokratisering.

Snart är det vår.

Valter Mutt

f d riksdagsledamot (MP)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s